Åtta av tio chefer jag möter inleder, lite rådvillt och nästan skamset, med en fråga när de märker att samtalet glider in på deras privata situation:
“Oj, nu pratar vi om mig som person… är det okej?”
Och ja, det är inte bara okej. Det är ofta helt avgörande.
För det som skaver i ledarskapet finns sällan bara i en del av livet. Det dyker upp i båda världar, hemma och på jobbet. Det handlar om återkommande beteendemönster som antingen håller tillbaka eller i värsta fall blir destruktiva för både hälsa och ledarskap.
Bakom varje ledarroll finns en människa. Och den människan är, bortsett från verktyg, system och processer, det viktigaste verktyget av alla.
Så frågan kommer naturligt:
Är det rimligt att arbetsgivaren ska betala för den här typen av utveckling? Borde inte individen själv ta det ansvaret?
Svaret är inte svart eller vitt. Ja, individen har ett ansvar för sin egen utveckling. Men det är också just den personen, med sin personlighet, sina mönster och sin förmåga som formar ledarskapet. Förmågan att sätta gränser, bygga relationer, skapa riktning och tydlighet.
När människan växer, växer ledarskapet. Och därmed resultaten. Alltid.
Vi lever dessutom i en tid där gränsen mellan arbetsliv och privatliv blir allt mer suddig på gott och ont.
Vill du ha riktigt vassa ledare, som engagerar sig på riktigt och investerar hjärta och själ i verksamheten, då behöver du också investera i dem.
Det lönar sig. Varje gång.
De företag jag arbetar med har redan förstått det. De ser sambandet och de satsar på sina ledare därefter. För de vill ha ledare som är inspirerade, motiverade, som leder med klarhet och tar beslut därifrån, som har tillgång till sin kreativitet och lösningsförmåga. Och som håller över tid.
Om människan är verktyget, hur mycket investerar ni i att stärka det?
Ser fram emot att ta del av ditt inspel!
Varm kram
/Linda
